Det är svårt att hantera känslor när man vill mycket.
Och viljan att vinna, eller åtminstone pressen på sig att prestera, är kanske större i en individuell sport.
Som tennis.

Gutaspelen pågår för fullt just nu, och under det jag sett där och tidigare inom knattetennis har det varit mer regel än undantag att höra barn från åtta år och uppåt skrika svordomar och kasta sina racket vid förlorade bollar.
Min spontana reaktion var att man borde ha mer disciplin inom klubbarna för att lära spelarna att tygla sina känslor.
Jag är ingen moraltant, men det ser ju inte bra ut.

Sedan börjar ena killen gråta.
Och innan matchen är slut har även hans motståndare fällt några tårar.
Och då inser man att rätten att uttrycka sina känslor även på något sätt måste inkludera svordomar och slagord, om man känner för det.
Allt handlar egentligen bara om viljan att vinna.
Och den kan man inte tvinga någon att hålla tillbaka.

Det är en svår balansgång.

/Hanson