Krönika

Åsa Wallin, nattchef Gotlands Allehanda

Jag blir bättre med åren

På måndag fyller jag 40. Därmed har jag, statistiskt sett, förbrukat nästan halva mitt liv.

Ibland svindlar tanken. Hälften borta.

Då brukar jag byta perspektiv. Tänka att jag ju ändå knappt hade ett liv före 20. Jag menar, hur klok, medveten, analyserande och reflekterande, hur öppen för nya insikter var man - jag - på riktigt, då? Döh, typ.

Därmed har jag, rent logiskt, bara förbrukat en fjärdedel av mitt liv. Jag tänker för övrigt bli närmare 90. Det blir vi, kvinnorna i min klan.

Ovan nämnda statistiska självbedrägeri är så nära en 40-årskris jag kommer, tycks det. Värre blir det inte. Däremot känns det som en bra tid för ett slags bokslut.

Visst ångrar jag en del. Både gjort och ogjort. Ibland funderar jag över "om". Men jag har ingen stor ångest.

Faktum är att jag, i det stora hela, mår bättre än någonsin. Faktum är att livet blir bättre för varje år som går.

Jag blir bättre.

Allra helst när jag jämför med min 30-årsdag. En annan tid, ett annat liv.

Då, i mars 2001, hade jag inte ens träffat den gotlänning som sedermera ledde till att jag kapade mina band med familj, jobb, bostad och igenkänningens trygghet i mitt älskade Hälsingland.

Så. Vad har hänt, medan jag blev 40?

Jag har gått från singelliv till samboliv till singelliv till särboliv till nytt singelliv till en affär till... tja, till något som faktiskt börjar likna något. Heja!

Jag har kunnat knyta nya starka band på, och med, Gotland. Jag har ett riktigt bra jobb och fler riktiga och viktiga vänner än någonsin.

Jag har samtidigt kommit till insikt om att vi alla, innerst inne, alltid är ensamma. Och det skrämmer mig inte. Tvärtom. Det vilar ett tryggt lugn i det.

Jag har blivit med hund och häst och både köpt och sålt en drömgård. Alldeles på egen hand.

Jag har fått massor av grått hår, jag blir bakis inte bara en utan två dagar och jag kan knappt vara i solen utan att bränna mig. Och hade jag inte varit så, ska vi säga yppig, hade jag nog varit mer rynkig.

Normalslitage, tänker jag. Och färgar håret, köper dyra krämer och sippar rosa bubbel i skuggan.

Vad har då inte hänt?

Jag har inte fått barn, vilket jag heller inte önskat.

Jag har inte blivit rik. Det blir jag gärna. Hallå, kosmos!

Jag har inte helt kapat banden med mina gamla ätstörningar. Men nästan. Heja mig!

Jag har inte gjort massor av spännande resor - men jag har galopperat i tidvattnets spår på Irland och upplevt hopp och förtvivlan i krigets spår i Kosovo. Och så har jag varit i Mariehamn och druckit finvin.

Nå. 10 år kvar till 50. Vad vill jag med dem?

Fortsätta leva och uppleva - inte bara överleva!

Få vara frisk och fin. Jag hade tänkt att jag på min 40-årsdag skulle ha uppnått en fysisk form jag är tillfreds med. Så är det inte - även om rund onekligen också är en form. Nå. Ny dag, nya tag. Nu har jag och Eva Bofride ingått en svettpakt. Heja oss!

Kanske bli med gård igen. Jag saknar mina höns. Jättemycket. Känslan av nyvärpt ägg i min hand. Och nakna fötter i daggvått gräs.

Bäst just nu:

Ett bokslut i balans.

Födelsedag. Jag önskar mig fönsterputsning, middag och frukost på sängen. Och ett hårt paket. Minst.

Födelsedagskalas nästnästa lördag! God mat, god dryck och goda vänners hjärtevärmande sällskap.

Här ska kommentarerna till forumet komma in via ajax, fungerar inte detta så har du en gammal webbläsare eller fel inställningar. läs mer här...

Fler krönikor av Åsa Wallin





Idag serveras: