Krönika

Åsa Wallin, nattchef Gotlands Allehanda

Primitiv passion ger mig inte en sportslig

Men, varför brinner du så? Och för just AIK?

Jag frågar och försöker borra mig in i det glödande hjärtat hos en av de mest hängivna klubbsupportrar jag känner.

- Jag vet inte. Det har alltid varit så, säger han och ler snett, nästan skamset, åt sin fåordighet.

I nästa andetag beskriver han, med eld i blick, känslor som eufori, vrede, sorg, tomhet, kärlek och passion. Och med ens besitter han världens alla språk. I alla fall de som räknas. För lagidrott förenar över alla gränser.

Jag kan inte säga att jag på djupet själv upplevt det, eftersom fenomenet intresserar mig mer än utövandet. Men ur ett antropologiskt perspektiv ter det sig tämligen logiskt.

Dels är det oerhört folkligt; de flesta kan vara utövare och ännu fler kan förstå och älska det relativt enkla spelet. Dels är det ett livsnödvändigt och sannolikt fredsbevarande sätt för den moderna människan att få uppleva och leva ut testosteron och adrenalin.

Förr jagade vi bisonoxar och jagades av sabeltandade tigrar, svält och sjukdom. Nu knarkar vi vardag med boxvin och fluffigt fredagsmys. Därför, för att inte bara överleva utan också få känna oss intensivt levande, utövar vi idrott eller hejar på ett idrottslag. Oftast fotboll eller hockey. Eller både och.

- Man hejar på klubben, inte bara ett lag! Annars har man inte fattat nåt! fnyser min vän.

Att vara klubbsupporter ger också grupptillhörighet. Vi och dom ger trygghet. Utöver det behöver människan få vara en del av, och tro på, något större än sig själv.

Och då. När vi tror på något större, väljer sida och söker oss till miljöer där man nästan utan att skämmas kan skrika hora till domaren och tusenhövdat skandera hata, hata, hata Göteborg och där och då faktiskt gör det - och i de allra flesta fall tack och lov utan att ta till våld. Då. Då tillfredsställer vi våra mest primitiva och primära behov. Då pumpar vi våra ådror fulla av liv - och vår vardag full av en sällsamt skön och beroendeframkallande biprodukt. Passion.

För en genuin supporter besitter - är besatt av - en lojal passion som överträffar det mesta jag sett brinna i en människa. Den bultar, bubblar och berör allt och alla som kommer nära. Det är oerhört attraktivt och snudd på oemotståndligt. Och sorgligt nog mer sällsynt mellan enskilda människor, än inom idrott...

Själv är jag långt ifrån en genuin supporter och jag gruppnördar hellre i andra, mindre, sammanhang. Men den där passionen... åh, den gör mig kär! I både människorna som brinner, och på ett lite obekvämt groupiemässigt sätt också i föremålet för passionen.

Den senaste tiden faktiskt så till den milda grad att jag i lördags sökte mig till en sportbar för att över en öl och i trygg gemenskap följa AIK:s avgörande semi mot kopiorna från norr. Det blev brakförlust och jag blev bedrövad. Över en hockeymatch! Moi?

Fast, varför förvånad? Allt går i cirklar och som mönster betraktat förändras livet föga.

På högstadiet gällde hockey och hängde man inte med fick man inte hänga med. Jag valde att hänga med Björklöven. Det var Elitseriens snyggaste lagnamn och jag blev kär och passionen flödade. Då också.

****

Bäst just nu:

Titanic. Den 14 april är det 100 år sedan undergången. Från den dagen skyddas hon av FN:s kulturorgan Unesco.

Dinner safari. Boka in 5 maj nu. Socialporr för välgörande ändamål. Win-win!

Fler krönikor av Åsa Wallin





Idag serveras: