Krönika

Åsa Wallin, nattchef Gotlands Allehanda

I lördags knackade livet på min dörr

Människor, upplevelser och händelser kommer till en när, och för att, man behöver dem. För att man har något att lära av och om dem - och nästan alltid av och om sig själv. Antingen förmår man där och då ta tillvara mötet och meningen, eller så går det en förbi. Den gången
 - för att komma tillbaka en annan gång, i annan form.

Jag älskar den livsfilosofin och strävar efter att följa den. Ett bejakande sätt att tänka, känna och lära. Växa.

För drygt ett år sedan skrev jag en krönika med rubriken "Jodå, jag kan nog döda". Bland annat om hur en massiv hanhund oprovocerat attackerade min vovve och livskamrat Memma. Om hur jag var övertygad om att hon skulle dö ifrån mig där och då. Om hur jag gjorde allt i min makt för att få besten att släppa sitt bett om hennes strupe. Om hur jag efteråt insåg att jag hade kunnat döda den där hunden, för att rädda Memma...

Dumhunden, kallade jag den i krönikan. Dumskallen också. Jag var så arg!

En vecka senare fick jag veta att hundens ägare, som inte var med vid attacken, låtit avliva den. Jag minns att jag tänkte att det var det enda rätta, eftersom hunden hade en historik av aggressivitet. Jag minns också att jag skämdes så jag knappt kunde se mig själv i ögonen...

För även en farlig dumhund har ju någon som älskar den. Någon vars hjärta brister när det står klart att en fyrfota vän måste dö innan någon annan gör det. En livskamrat - nu död och borta. Saknad.

Jag har ångrat den där krönikan. Tänkt att jag borde ha tänkt ett steg längre. Men jag skrev och hunden avlivades och jag skämdes.

I lördags knackade livet bokstavligen på min dörr. Hundens ägare - ett jättegulligt par. Inte för att jag visste att de var de. Och de visste inte att jag var jag. Inte först. De kom som för mig okända matgäster i det sociala cykel- och middagsevenemanget Dinner Safari.

Jag och Memma mötte dem i dörren och samtalet kom direkt in på hund. De sade att de älskar hundar. Att de också haft hund, men blivit tvungna att ta bort den. För ett år sedan. Hunden hade länge varit opålitlig och droppen blev när den anföll en okänd tik. De hade fortfarande svårt att prata om sin hund, sade de. Saknaden gjorde ont.

Jag var förstummad. Hur göra? Berätta att jag är jag? Att Memma är Memma? Åh, jag ville ju så gärna prata med dem - men jag hade ett middagsbord fullt med
gäster. Vågade jag riskera att förstöra festen? Nu löste det hela sig automatiskt när vi alla presenterade oss och var vi jobbar. GA. Nattchef, redigerare. Krönikör...

- Herregud! Är det du!? Och Memma!? utbrast hon.
- Jo, sade jag olyckligt.

- Vi läste din krönika. Den om dumhunden. Och vet du?

- Nej, sade jag ännu olyckligare.

- Det var tufft, men okej. Du hade ju rätt. Jag ville bara inte inse. Efter det där blev vi tvungna. Och faktum är att vårt liv blev mycket lättare efteråt! Åh, vad glad jag är att få träffa dig! Och Memma! Vi har tänkt så mycket på er.
Så kramades vi.

Tack, livet. För mötet, förlåtelsen och lärdomen.

****

Bäst just nu:

Dinner Safari. Färgstarka och fullkomligt underbara möten, god mat och flödande drycker.

Montes Alpha. Chardonnay som smakar smörsopp!

Jag. Minus 14 hittills och passionerat förälskad i löpning. Moi!? Kan jag kan alla. Du också.

Fler krönikor av Åsa Wallin





Idag serveras: